Jag står vid sidan av planen. Ljuset från hallens lampor studsar på det blanka golvet. En boll rullar mot mig, jag fångar den reflexmässigt. Det är en liten handling, men den känns viktig.
“Passa!” ropar någon. Ett kort skratt, sedan ett missat skott. Vi alla rör oss, faller, försöker igen. Man tar upp sin innebandyklubba. Tempot är brutalt, men samtidigt rytmiskt. Varje sekund innehåller en chans – att träffa, missa, hoppa, rädda, skratta.
Jag tänker på laget som en organism. Det är ingen enkel samling människor. Det är rörelse, energi, beslut som vävs ihop i realtid. En spelare gör ett misstag, en annan kompenserar utan ord. Jag ser det, känner det. Det är skönhet i det kaoset.
Träningarna är små experiment. Vi testar nya formationer, nya strategier. Jag ser reaktionerna direkt – en min, en blick, en sned fot som försöker rätta till positionen. Lärande pågår hela tiden, utan att det alltid märks.
En ny spelare har kommit in. Första gången med klubban, blicken lite osäker. Jag står tyst och låter henne hitta rytmen. Fem minuter senare, hon skrattar efter en lyckad passning. Och plötsligt är hon en del av mönstret, rörelsen, flödet. Små segrar som betyder allt.
Bollens ljud mot bladet. Skor mot matta. Pulsen. Skrattet. Jag dokumenterar allt i huvudet – inte för statistik, inte för analys, utan för känslan. Det är den känslan jag vill att de ska bära med sig.
Jag tänker på varför jag älskar att träna. Inte för vinsterna. Inte för taktikscheman. Inte ens för perfekta mål. Utan för de där sekundernas magi när allt stämmer. När en passning blir exakt, när rörelsen är synkroniserad, när laget är ett.
Det finns misstag också. Många misstag. Men de är värdefulla. Vi pratar om dem kort, skrattar ibland åt dem, går vidare. Ingen tyngd, ingen skuld. Bara lärande, energi, nästa chans.
Jag ser små detaljer som ingen annan märker. En spelare som tvekade, men som nu vågar Någon som skaffat nya innebandyskor, för att de gamla börjat bli trasiga. Ett leende efter ett misslyckat skott som snabbt ersätts av ett nytt försök. Ögonkontakt mellan lagkamrater som säger: “Jag har dig.” Små gester som bygger tillit, respekt, samhörighet.
Innebandy är ljud. Den är fart. Den är vibrationer i golvet, eko i väggarna. Men den är också tysthet. Tystnaden mellan passningarna, tystnaden när någon tar ett avgörande skott, tystnaden när man väntar på att laget ska röra sig i rätt riktning. Det är kontraster som skapar spelets själ.
Jag reflekterar över tid. Hur snabbt det går att utvecklas. Hur små handlingar skapar större mönster. Hur vi alla växer tillsammans, som en kedja av korta ögonblick. Jag ser nybörjaren bli självsäker, veteranen som guidar, barnet som skrattar. Allt på samma golv, samtidigt.
Utrustningen glöms nästan bort. Klubban är bara en förlängning av handen, bollen bara ett medel för interaktion. Skorna är inte längre bara skor, de är verktyg för rörelse, balans och timing. Vi använder dem, men de definierar inte spelet. Det gör vi tillsammans.
Och jag tänker: innebandy (och innebandykläder) är som livet. Kaos. Glädje. Misslyckanden och triumfer. Vänskap och lärande. Små beslut i sekundsnabb takt. Ögonblick som skapar minnen.
Så jag står där, vid sidan av planen, ibland ingriper jag, ibland observerar jag. Jag skrattar, jag ropar, jag nickar, jag ser. Jag lever varje sekund med laget.
Matchen är slut. Bollarna plockas undan. Skratten och andetagen ekar fortfarande i hallen. Jag ser mig omkring, ser alla ansikten, och vet att innebandy har gett mer än träning, mer än poäng. Den har gett gemenskap, energi, lärande och minnen. Små ögonblick som stannar kvar länge efter att ljuset släckts.
Och när hallen är tom, står jag kvar en stund, andas in lukten av gummimatta och trä, och tänker på nästa träning. Nästa möjlighet att uppleva samma magi igen.