Det är en diskussion som uppstår i varje projekt där kostnaderna börjar ticka. ”Måste vi verkligen ha rostfritt? Kan vi inte ta plåt och måla?” Frågan är förståelig. Ett apparatskåp i rostfritt kostar ofta mer än dubbelt så mycket som ett motsvarande skåp i lackerad plåt. Och i en torr, ren inomhusmiljö är plåt fullt tillräckligt. Men i fel miljö är besparingen falsk ekonomi. Ett plåtskåp som rostar sönder efter tre år måste bytas ut, och kostnaden för stillestånd, arbete och ny utrustning blir snabbt mycket högre än mellanskillnaden i inköpspris. Att välja rostfritt är att tänka långsiktigt.
Rostfritt stål är inte ett material – det är en hel familj av legeringar. Den vanligaste typen i apparatskåp är 304, även kallad A2. Den är rosttrög i normala miljöer, tål de flesta kemikalier, och är relativt prisvärd. För tuffare miljöer, som vid kusten eller i kemisk industri, används 316 (A4) som innehåller molybden för extra motståndskraft mot klorider och syror. 316 är dyrare, men i en hamnmiljö där saltvattensstänk är vardag är det nästan ett måste. Vanlig plåt skulle rosta sönder på några år. 304 skulle klara sig längre, men kan ändå få ytrost. 316 står emot det mesta.
Ytan på rostfria skåp är också viktig. En blank, polerad yta är lätt att rengöra och ser exklusiv ut, men den är också känslig för repor. En matt, borstad yta är mer tålig och döljer små skador bättre. För livsmedelsindustrin, där hygienen är avgörande, krävs ofta en yta som är lätt att rengöra och som inte har skrymslen där bakterier kan gömma sig. En borstad yta med slät finish är vanligast. För utomhusbruk kan en grövre yta vara acceptabel, eftersom utseendet är mindre viktigt än hållbarheten.
En av de största fördelarna med rostfritt är att det kräver minimalt underhåll. Ett plåtskåp måste målas om med jämna mellanrum, särskilt om det står utomhus eller i fuktig miljö. Ett rostfritt skåp behöver i princip inget underhåll alls. Tvätta av det då och då om det blir smutsigt, och kontrollera att tätningarna är hela. Det är allt. För den som har många skåp utspridda över en stor anläggning kan underhållsbesparingen bli betydande. Det är en av anledningarna till att rostfritt är standard i processindustrin, där stillestånd är dyrt och underhållspersonal är dyr.
Men rostfritt är inte alltid bäst. Det är tungt. Ett rostfritt skåp väger ofta 50 procent mer än ett motsvarande plåtskåp. Det gör det svårare att montera, särskilt på väggar eller i höjd. Det är också svårare att bearbeta. Att borra hål i rostfritt kräver hårdmetallborr och lägre hastighet än i plåt. Att gänga hål är också mer tidskrävande. För den som själv bygger och modifierar skåp kan detta vara en nackdel värd att väga in.
En annan nackdel är priset. För en budget på 10 000 kronor kan du få ett ganska stort plåtskåp. För samma summa får du ett litet rostfritt skåp. I projekt där marginalerna är smala kan det vara frestande att välja plåt. Men frågan är vad som händer om fem år. Om plåtskåpet då är rostigt och måste bytas, har du egentligen sparat något? Ofta inte. Därför är det klokt att göra en livscykelanalys – räkna på totalkostnaden över skåpets förväntade livslängd, inklusive underhåll och eventuellt byte. Ofta visar det sig att rostfritt är billigare i längden, även om inköpspriset är högre.
För den som är osäker på vad som krävs finns det en enkel tumregel: om skåpet står i en torr, ren inomhusmiljö, räcker plåt. Om det står utomhus, i närheten av vatten, eller i en miljö med kemikalier eller högt damm, välj rostfritt. Och om det står i en livsmedelsfabrik, ett reningsverk eller vid kusten, tveka inte – det är rostfritt som gäller. För den som behöver en lättare och mer kostnadseffektiv lösning för mindre krävande applikationer kan kapslingar i plast vara ett bra alternativ. De är korrosionsbeständiga, lätta och prisvärda, men tål inte lika höga mekaniska påfrestningar som stål.